Klockan är 11 och jag kryper ner i sängen. Här tänker jag ligga tills jag ska hämta Juni på dagis om 3 timmar.
Har beräknad födsel idag, det kommer inte att hända mina vänner. Det kan jag nästa lova er. Min barnmorska tyckte jag skulle vila lite mer så att kroppen fattar att det är ok att föda barn;) Hon är gullig min barnmorska:)
Mig är det ingen brådska med. Det enda jag önskar är att hon kommer inom 2 veckor så jag slipper sättas igång. Vill att lillan ska få välja själv om det går.
Men vem är jag att råda över detta?
Någon som har lite problem med tålamodet är dock fadern i familjen.
Han vill inte vänta längra nu:)
Här i Sundsvall snöar det jättemycket idag, otroligt vackert. Känns nästan som en saga när man tittar ut.
Det är märkligt hur livet kan vara...
Här ligger jag i en skön säng vid lunch tid och tittar ut på ett vacket snölandskap. Väntar på att få bli mamma till ännu en liten människa.
I samma sekund kämpar en av mina mest älskade vänner med något som hon och hennes familj inte skulle behöva vara med om....
Jag skulle behöva vara påväg till henne nu, men det kan jag ju inte... Jag ska ju föda barn vilken minut/dag som helst.
Men det är otroligt frustrerande att inte kunna få finnas där och hjälpa till..
Flera av mina vänner går igenom tuffa tider just nu. Vissa är halvt igenom, vissa mitt i... Vad är det som händer undrar jag???
Är det åldern vi är i?
Är det först nu vi börjar utsättas av livet? Och det i och med det ökar risken för sorg och förluster?
Ju mer man har ju mer kan kan förlora....
Det gör mig så ont detta, jag vill kunna ändra på saker jag inte kan råda över....
Frustrerande känsla.
Hjärtat är fyllt av bara kärlek!
Jag fullkomligt älskar åldern jag är i nu. Men det är som du säger.... det är nu vi börjar utsättas för livet.
SvaraRadera