Kanske verkar som flum...Men det är klarare en korvspat;)

Idag satt jag och Todda på föräldrasamtal på Junis dagis.
Vi satt och talade lite allmänt med en av Junis fröknar, som förövrigt är precis helt underbar.
Vi talade lite om Junis beteende mot sin lillasyster. Det är nämligen så att hon är så extremt mjuk och kärleksfull mot sin lilla Nike att man får tårar i ögonen. Hon passar på henne, smeker, pussar så fort hon får tillfälle. Och är med och kikar och ställer frågor om allt rörande Nike. Det är helt underbart!

Plötsligt säger Toddan.
"- Helt ärligt är det nästan så det känns lättare att ha två barn än ett."
Och det är verkligen sant. Det är verkligen så det känns.
Jag har funderat en del över detta faktum idag.

Såklart är det INTE så att detär mindre jobb att ha två barn. Det förstår vem som helst. För oss handlar det nog snarare om att både jag och Todda har ställt in oss på att det skulle bli riktigt, riktigt körigt en tid framöver och i och med detta så samarbetar vi otroligt bra.
Även det faktum att vi är ännu räddare om varandra nu när vi ställt in oss på en tuff tid.
Så dessa faktorer:

• Att vi ställt in oss på ett mindre kaos ;)


• Att vi i och med ovanstående samarbetar super bra.


• Att vi är ännu mer försiktiga med varandra

gör att vardagen känns förvånandsvärt okomplicerad.

Första veckan (förra veckan) Nike fanns med oss jobbade Toddan redan. 3 kvällar. Tänkte att det kanske skulle bli körigt med alla rutiner kring 2 barn själv så här i starten. Men vet ni? Det var det inte. Det var bara mysigt.

Kanske det är bra att måla fan på väggen??:)

Personligen antar jag aldrig att saker och ting automatiskt ska gå smidigt och lätt. Jag är van sen jag var liten att ta tag i saker själv och lösa mina egna problem. Därför reflekterar jag sällan över när det blir lite knivigt utan löser det istället.

På gott och ont... Gott för att jag inte ser problem i vardagen så ofta och på ont för att jag önskar att jag kunde tamer saker förgivet och inte på 100% allvar hela tiden.

Jag jobbar mycket med den biten med mig själv och har kommit en i allafall liten bit fram främst under de sista 3 månaderna. Pga vissa anledningar.

De senaste månaderna har gjort mig väldigt gott om än på ett i många fall synnerligen smärtsamt sätt. Ingenting jag kommer skriva om här, utan bara konstatera.

Några borttappade eller ska jag kanske säga nedgrävda pusselbitar till mig själv har återfunnits. Inte av en slump utan av mod. Mitt mod....

Nu flummar jag, tycker ni kanske:) Och ja..., det får verka så. Jag kan inte förklara det bättre än så här i detta forum.

Skål för livet

Skål för kärleken

Skål för ärligheten

Skål för mig och för DIG!