Update

Är fullkomligt osocial just nu fast inte alls... Ja just precis så känns det och går inte att förklara bättre en så. De flesta som varit gravida tycks veta vad jag talar om så det är väll så det är. Dagarna går i ett svep, Juni är verkligen en handfull nu.

Försöker dominera och bestämma mest hela tiden så det gäller att vara allert och orka ta de duster som måste tas för att hon inte ska tro hon kan ta över och samtidigt välja bort andra strider som inte är nödvändiga att tjaffsa om. Om vill ha total fokus och uppmärksamhet och hon behöver det. Hon är en sol och ett energiknippe så extremt uppfylld av kärlek och värme och sen har hon sitt väldiga temperamet också:)

Jag älskar hennes vilja och temperament, det kommer att ta henne långt i livet. Helst med tanke på den otroliga kärleksfullhet som denna lilla tjej bär på och delar med sig av varje dag. Men det är helt klart emellanåt slitigt att handskas Juni just nu:)

Så passande eller hur?? När det kommer en till liten flicka vilken dag/minut som helst;)

Går och bär på en oro i magen, då jag inte tycker jag hinner med att vårda mina relationer till mina vänner. Samtidigt som jag vet att dom vet hur viktiga dom är för mig och att jag aldrig aldrig skulle ta dom förgivet...

Igår tjatade jag mig till att promenera in till stan (istället för att ta bussen) med Toddan och Juni i barnvagnen. Toddan var väll måttligt imponerad. Inte för att han inte vill röra på sig (för det gör han ju MER en gärna) utan för att han tyckte det var onödigt att gå en heldel kilometer så här nära inpå förlossning..

Det gick förstås bra men väl hemma igen fick jag mig en känga. Kändes faktiskt som att min rygg gick av på mitten och jag rasade ihop som en liten hög. Jösses vad man kan bli över rumplad av smärta..

Tänkte att NU är det dax men det var det inte... Om det hade varit dax så hade Nike föds samma dag i graviditeten som Juni gjorde. Alltså 3 dagar före beräknat förlossningsdatum...

Imorgon ska vi till barnmorskan och på onsdag har vi nått fram till det datum som satts som Nikes beräknade födelsedatum.

För mig är det fortfarande helt overkligt att vi snart är 4.... Eller 5 ska jag säga. Myra inte att förglömma.

Vi blir en stor familj. Det kommer bli bra, vi har förökt lägga upp en struktur inför framtiden samt har båda en ödmjuk attityd mot att bli 2 barnföräldrar. Det är INTE så att vi har någon rosa skimmrande värld uppmålad framför oss. Vi är väl inställda på att det nog kommer bli en ganska så tuff tid ett tag framöver. Så får det vara helt enkelt. Det viktiga är att vi tar hand om och är rädda om varandra lite extra mycket.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite pirrig inför vad som komma skall.

Jag tar ingenting förgivet och är helt övertygad om att man måste jobba ordentligt för att få ha en lycklig sund familj. Det är ingenting som sker av sig själv. Och det är minabsolut första och största prioritet i livet.

Icke jämförbart med någonting annat.